Bedömningen av lärandet kan vara formativ, dvs. bedömning som sker under kursen och som siktar på att stödja lärandet (till exempel feedback under kursen) eller summativ, dvs. bedömning av lärandet som sker som avslutning av studieperioden (till exempel sluttentamen). I högklassig undervisning är det bra att använda olika former av formativ bedömning, eftersom man då allra bäst kan handleda och inrikta studerandenas lärande.
Det är även viktigt med diagnostisk bedömning, dvs. bedömning av förhandsuppgifter före kursen eller i början av kursen, eftersom studerandenas förhandskunskaper påverkar mycket hur studerandena lär sig. Diagnostisk bedömning kan användas som utgångspunkt för planering av undervisningen, eftersom den kan hjälpa läraren att identifiera eventuella brister eller missuppfattningar i studerandenas kunskaper.
Målet för bedömningen är också att stödja utvecklingen av studerandenas färdigheter i livslångt lärande, vilket betyder att bedömningen även kan gälla till exempel stöd för studerandenas egna bedömningsfärdigheter. Till exempel är själv- och kamratbedömning bra medel för att identifiera sina egna kunskaper och för utveckling av bedömningsfärdigheter. Det har även konstaterats att de stöder ett djupare lärande samt andra färdigheter i livslångt lärande. Samtidigt är det möjligt att uppmuntra studerandena att aktivt ta ansvar för sitt eget lärande. Man behöver inte alltid ge ett vitsord för all bedömning och bedömningen behöver inte alltid kontrolleras av läraren. Till exempel kan själv- och kamratbedömning användas i både summativ och formativ bedömning.
I konstruktivt länkad undervisning utgår bedömningen från bedömningskriterier som man ska tänka ut redan innan studieperioden börjar, dvs. vilka slags kunskaper som leder till vilket vitsord. Presentation av bedömningskriterier för studerande i början av kursen och diskussion om kriterierna hjälper även studerandena att engagera sig i studierna och förstå hurdana kunskaper man förutsätter av dem under kursen.